Det känns så tomt. Nu när man vet att det är på riktigt. Dock har jag inte riktigt fattat det än. Det kommer jag nog aldrig att göra. 

Jag minns hur rädd du var för kottar. När vi lekte krig och dina byxor sprack. Ditt limegröna kubbspel. Den hemliga luckan i väggen. Hur vi gick ensamma till skolan för första gången, och din mamma spionerade på oss. När du skrev en saga om en kille som köpte en näshårstrimmare. Hur galen din katt var när den klättrade i mitt hår. När vi blockade blommor på midsommar för att sedan drömma om någon på natten. Jag minns när vi bakade pepparkakshus. Hur stolt du var över din ritning på ett hus. Att din favoritfärg var grön. 

Jag minns när jag frågade dig hur du skulle se ut när du blev stor. Det fanns ingen bild. Nu vet jag varför.

Livet är så orättvist, men jag vet att du har det bättre där du är nu. Och du kommer alltid att finnas med oss min vän.