Jaha. Nu är vår vecka förbi, igen. Slut. Imorgon släpar jag mitt bagage upp och ner för stationens trappor, pustandes och suckandes.

En månad med halvt hjärta väntar oss. Igen. En månad av prat med sig själv, vaknande i natten för att se om du andas, fast du inte är där, en månad utan din doft.

Det värsta är att inte kunna känna dig. Ingen axel att vila på, ingen att hålla handen med.

I natt tänker jag sluta ögonen som lyckligast på jorden, somna på ditt bröst och drömma mig bort en månad.

Nu ropar du.